Här har det varit lika tyst som i graven. Jag tänker inte börja hitta på nån ursäkt varför jag inte har bloggat, men kan kort säga att jag helt enkelt inte har haft orka att blogga. Varnar er alla nu på förhand att detta inlägg kommer att vara sådär milt sagt långt.
Det känns som om jag borde lägga vissa saker till sidan, har haft rätt så mycket på gång det här senaste halvåret. Som jag har sagt tidigare, är jag inte den som först vågar erkänna att jag har för många bollar i luften att hålla reda på samtidigt. Nu har jag nått en gräns, och jag mår själv lite sämre av det. Mamma (och många andra) har ofta försökt säga till mig att jag ska ta det lite lugnare och välja bort vissa aktiviteter. Men det är inte så lätt för en person som jag. Jag är en energisk person som vill vara igång hela tiden, och jag har väldigt svårt att sitta stilla. Det ska hela tiden hända någonting.
Detta har lett till att mina dagar är mer eller mindre proppfulla. Det säger ju sig självt hur det slutar, fast jag var dum nog och ville helt enkelt inte inse det själv. Jag vet att det säkerligen finns någon som har mera aktiviteter osv än jag, men alla är vi olika och fungerar på olika sätt.
Så, här sitter jag med mina tankar som snurrar runt snabbare än världens snabbaste åkattraktion på något nöjesfält. Jag måste lära mig att sätta gränser då jag inte längre orkar mera och våga säga nej till saker och ting. Det är en utmaning som inte kommer att vara lätt att anta, men om jag inte tar tag i det slutar inte denna historia lyckligt. Så är det bara.
De flesta kvällar under denna månad har jag haft svårt att varva ner och få tag i sömnen. Jag har legat och grubblat över en massa olika saker. Allt från glada och positiva saker till ledsna och negativa saker.
Jag har också kommit underfund med att jag spenderar alldeles för mycket tid på datorn och min telefon. Det kan ju inte vara hälsosamt att hela tiden vara uppkopplad.. Men hur i all sin dar fungerade det förr i tiden utan smarttelefoner och datorer? Okej, tekniken har gått framåt blablabla...
Förra sommaren gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra- jag tog en månads Facebookstrejk. Utan att ljuga var det en av de hälsosammaste saker jag har gjort! Jag hade mycket mer tid för att göra annat, som t.ex. att umgås med familjen och vara mer social. Både jag och mina småsyskon här hemma kom mycket närmare varandra under den månaden. Jag var mycket positivare och gladare, hade mer orka att göra saker och ting, min motivation till allt var typ nästan på topp och jag hade ett liv. Kan inte påstå att det var lätt att hålla mig borta från att logga in och kolla vad som hade hänt, men det var definitivt värt att stänga av den beroendeframkallande uppkopplingen för en bra lång tid. Det är ju riktigt hemskt då man tänker på hur otaligt många timmar jag har spenderat framför datorn. Usch!
Jag fick inga följdsjukdomar av att lämna bort Facebook för en månad, däremot fick jag tillbaka mitt liv som jag en gång hade. Har många gånger tänkt på att ta en till paus från Facebook, fast det har bara inte blivit av. Vem vet, det kan hända att jag försvinner ett tag utan någon förvarning. Det beror bara på vad jag känner för. Just nu är jag redo för att göra det riktigt närsomhelst, men imorgon kan det hända att jag är av en helt annan åsikt.
Bloggen kommer antagligen att lämna lite efter nu. Det beror dels på att det känns lite otryggt att inte veta vem som läser min blogg. Jag menar, den är egentligen öppen för vem som helst. Har redan ett tag funderat på att ändra om den så att endast inbjudna läsare kan läsa den, men vi får se hur det blir med det. Man vet aldrig med mig. Sen vill jag göra allt vad jag har möjlighet att göra medan jag är ung, så att jag inte ligger på Sandbacka vårdcenter som 97 åring och ångrar att jag inte har hunnit med det jag ville hinna göra under mitt liv. Okej, det där var kanske lite väl tragiskt, men jag vill inte uppleva det i alla fall.
Från och med imorgon ska jag ta tag i mitt liv och försöka njuta och ta vara på allt som livet har att ge. Jag har redan tidigare konstaterat att det är onödigt att grubbla på sånt som man bara blir nedstämd av. Så varför skulle jag ramla ner tillbaka i den gropen igen, då jag vet vad som gäller för att undvika det? Det är okej att ha sämre dagar, de hör till livet. Man kan inte vara på bra humör varje dag livet ut. Man ska få gråta ut ifall det behövs. Man ska få uttrycka sina känslor. Men man måste också komma ihåg att försöka vara positiv och se positivt på saker och ting. Man lever trots allt bara en gång!
Nu hörni vänner och ovänner ska jag avrunda detta inlägg och min dag. Hoppas att ni inte blev helt vettskrämda av mitt inlägg. Ibland måste man bara få skriva av sig. Bilderna till det här inlägget är tagna från We♥it.
Härifrån blickar vi framåt!
Gonatt på he!
.JPG)
