Mamma skjutsade mig till Idrottshallen halv 6. Jag satte på mig mina inneskor, full av förväntningar. Det skulle bli så skönt att sätta sprätt på min energi.
Allt gick så bra till att börja med. Jag hade full koll på pulsen, eftersom jag använde min nya pulsklocka. Det var så roligt att springa efter den lilla bollen med innebandyklubban i handen, och försöka göra mål! Det är väldigt sällan jag har så mycket energi, som jag hade ikväll, kan jag säga er nu på direkten.
Men mot slutet blev jag tröttare, precis som alla andra. Inga konstigheter med det inte. Jag måste erkänna att jag blev lite yr i bollen.. Kanske det skulle ha underlättat med lite mat före jag for iväg hemifrån, men det tänkte jag inte så mycket på då.
Jag vet inte riktigt vad som hände, allt gick så snabbt. Det enda jag minns, är att Martin hade full kontroll på bollen, och att han fintade om mig. Jag hade helt enkelt ingen som helst koll på min vänstra fot, vilket ledde till att jag steg riktigt ordentligt snett och föll ihop på golvet.
De första tankarna som kom upp i mitt huvud var: " Tänk om fotn e heilt krosa nu, å tänk om spikan kom lös elde naa!! "
Jag var i chocktillstånd. Helt livrädd. Aldrig har jag varit så rädd som då... De andra spelkamraterna tog väl hand om mig, det uppskattar jag otroligt mycket! Tusen, tusen tack! ♥
Jag ringde mamma. Det kändes som evigheter innan hon kom och hämtade mig.. Men när hon väl kom dit, klädd i långkalsonger och jacka (pinsamt!!) , var hon först och främst väldigt orolig. Minst lika orolig som jag och alla andra. Vi hoppade snabbt in i bilen, körde hem via ett varv, bytte om kläder och slängde snabbt i mig lite mat, och så körde vi iväg mot Första hjälpen.
Vid första hjälpen gick det snabbt undan för att vara ganska sent på ett fredagskväll. Vi behövde inte vänta länge, före en riktigt trevlig sköterska kom och visade vägen till ett patientrum. Hon hann bara säga att de hade en kirurg på plats där ikväll, så kom en lång man in i rummet. Kirurgen, ja han hade lite svårt att uttala det finska språket rätt, men mamma förstod ändå någorlunda vad han sade. Han kollade extra noga på foten, klämde och höll på med den. Efter många riktigt smärtsamma minuter, kom han slutligen fram till att foten behövdes röntgas.
Sagt och gjort. Mamma rullade iväg mig i en rullstol till röntgenavdelningen. Där bemöttes vi av en trevlig sköterska. Hon röntgade foten min, och sen fick vi fara tillbaka till patientrummet där vi var från första början.
Efter en lång väntan på besked om röntgenbilderna, kom slutligen kirurgen med goda nyheter. Spikarna satt fortfarande på de ställen där de ska vara, och inga benbrott eller liknade hade skett. Tack och lov för det! Däremot var det något som inte riktigt var som det skulle på yttersidan av foten... Kirurgen var inte alls säker på vad det var.. Därför ville han att jag skulle fara i magnetröntgen i början av nästa vecka, efter att spikarna har blivit borttagna. han funderade på att det skulle eventuellt kunna vara brosk i någon form som har kunnat bildas runtomkring den lilla benbiten, som blev bort opererad för ganska exakt ett halvt år sedan...
Hursomhelst. Denna dramatiska kväll slutade med att jag fick något stöd till foten..... Och ett par kryckor.
Till allra sist, så måste jag bara säga en sak. Ta nu inte modell av mig, och gör så som du vill. Tänk på vad du utsätter dig för, innan du tar beslutet om du ska göra det eller inte. Ikväll var det riktigt nära att jag skulle ha stannat hemma istället. Skulle jag inte ha haft min nya pulsklocka, och en massa energi, så skulle det inte ha blivit av någon resa till sjukhuset. Jag skulle heller inte ha fått kryckor att hoppa på osv.
Tusen, tusen tack ännu en gång till alla som hjälpte mig ikväll! Ni är guld värda! ♥
Ta hand om er allihopan! ♥
/ Halta Lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar