Tänkte att jag skulle berätta lite om hur veckorna och vardagarna ser ut, ur min synvinkel. Alla tycker och tänker olika, det måste du som läsare tänka på.
Veckorna bara flyger förbi, och för att inte tala om helgerna. Man hinner knappt vakna upp på måndagmorgon vid internatet innan det är fredag eftermiddag och man har bråttom till bussen hem.
Det är så ofta som jag önskar att tiden kunde stanna upp lite grann, så att man åtminstone själv skulle hinna med allt som händer på vardagarna. Skoldagarna är rätt så långa för min del. Förra perioden hade vi endast närvårdarstudier, och det gick bra att sitta i skolan från 8:15-15:30/16:00 varje dag. I och med att studierna var intressanta var det inte alls så hemskt som man kanske skulle tro. Nej, tvärtom. Jag trivdes verkligen.
Nu har vi nästan halva andra perioden avklarad. Som jag skrev tidigare valde jag att kombinera gymnasiestudier med närvårdaryrket - något som jag inte ångrar. Okej, jag måste erkänna att det är krävande, ja. Det är som att ha vanliga gymnasietimmar i gymnasiet, men den stora skillnaden är att vi är 32 stycken i vår grupp som har lektioner samtidigt. Försök föreställa dig själv hur det skulle vara. Alla har bättre, men även sämre dagar. Dessutom tror jag inte att alla är så motiverade till att läsa modersmål, finska, engelska och matte dag ut och dag in. MEN, man har valt det själv (eller jag hoppas att man har gjort det!).
Ibland fungerar det bättre på lektionerna, fast oftast är det ganska stökigt och ljudnivån hålls inte på den nivå den borde vara på. Jag trodde inte till en början att det skulle fungera att vara 32 oroliga tonåringar i en liten klass, varje dag 8-16. Just nu känns det som om jag inte riktigt pallar en vecka till. Gruppen borde helt eneklt vara mindre.
Ja, och så var det ju tiden också. Den räcker absolut inte till på kvällarna. Att sitta vid skolbänken 8-16 nästan varje dag tär på krafterna. Då man sedan efter skolan kommer till itnernatet är det bara att börja laga mat och äta. Mitt i plötsligt är klockan halv sex innan man har städat undan efter sig. Läxorna väntar snällt på att de ska bli gjorda av en inspirationsfull, energifylld och motiverad person.
På tisdagar och torsdagar är det innebandy- och gymdagar, vilket innebär i sin tur att man måste räkna med åtminstone 3 extra timmar på kvällarna far till det. Helt oskojat skulle jag ha kollapsat om jag inte hade haft dessa aktiviteter in i veckan. Man måste få röra på sig för att må bra. Men det gäller att ha planerat dagarna rätt så långt för att man ska hinna med allting. Det låter säkert som om det är löjligt lite extra program, men jag lovar er att det är förvånansvärt tunga dagar och veckor.
Ni kan föreställa er känslan som uppstår de flesta fredagseftermiddagar då man sitter i bussen på väg hem.
Helg. Äntligen ska man få andas ut och vila upp huvudet. Heh, in my dreams, ja. Det som återstår av fredagkvällen är typ fredagsmys och Idol-tittande med familjen, och vips så är det läggdags. Jag orkar inte ens packa upp kläderna som jag har släpat hem för att tvätta upp.
Sovmorgon på lördagar, och klockan rusar mer eller mindre fram mot 13 före man har vaknat upp ordentligt, ätit och packat upp väskorna och så vidare. Lördagen är den enda dagen som man har ork till att göra något vettigt. Utan att man hinner tänka destu mer, är det kväll och man känner ångesten som sakta men säkert kryper fram. "Imorgon är det söndag, vilket innebär att man ska söka sig tillbaka till internatet". Under söndagens lopp gör man inte så mycket. Satsar helhjärtat på att spendera så mycket tid som möjligt med familjen, och däremellan någongång hinna checka vad som har hänt på Facebook, Instagram o.s.v. under veckans lopp.
Omedvetet sittar man snart i bussen på väg mot Vasa. Klockan är oftast kring tio på kvällen innan man är vid internatet, och då är det bara att packa upp lite, umgås med kompisarna, borsta tänderna och krypa till sängs.
Att vakna upp på måndagar är inte det lättaste, men så länge man är positivt inställd och har humöret på sin sida går det bra. Om jag måste välja den dag som är jobbigast, är det utan tvekan torsdagar. Det är då som all sömnskuld har kommit ikapp, och det går trögt innan man kommer igång på morgnarna. Det är också på torsdagsnätterna man sover som allra bäst- och man behöver kanske inte fråga sig varför...
Jag vet att sömnen spökar här bakom, och att jag är inne i en ond cirkel.
Och jag vet att jag har för höga krav på mig själv, och att jag borde släppa taget om det.
Om jag inte gör något åt det, kommer jag att få stora problem förr eller senare.
Just nu känns det mesta som en enda röra. Jag känner mig itudelad på många olika sätt.
Ikväll har jag massor av självstudier som jag ska ha gjort undan, så att jag inte behöver tänka på det nästa vecka. Tänk om jag skulle få det ordnat så bra att jag skulle ha lite fritid nästa vecka och inte behöva tänka på skolarbete? Tänk om jag faktiskt skulle få den här tanken att bli verklighet. Drömma kan man alltid.
Dehär två inläggen blev ju kanske inte direkt de positivaste jag har skrivit, men jag kände att jag ville skriva av mig. Det är inte så hemskt som det kanske låter. Jag lever. Jag har tak över huvudet. Jag har familj och vänner. Mat varje dag. Kan vara ute utan att behöva vara orolig för krig. Har möjlighet att sitta här hemma och lyssna på musik medan jag bloggar. Det är inte alla som kan det.
Egentligen är det bara en småsak att jag är lite upp och nervänd nu. Livet är som en berg- och dalbana. Just nu råkar jag bara vara lite längre ner än vanligt. Bara att försöka ta nya tag och tona fram de positiva sakerna, så kanske man sakta men säkert kommer sig uppåt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar