Huhhu.

Jag spände mig enormt mycket, hela skakade på bordet där jag låg. Det var hemskt att se den stora sprutan med bedövningsmedlet i! De stack sprutan i foten in i såret där det var som mest ömt.. Det gjorde så ont, att jag nästan inte fick något ljud ur mig! Tårarna rann ner för mina kinder, och vidare ner till nacken. Aldrig förut har jag gråtit så mycket över en spruta, eller var det flera sprutor? De stack mig i alla fall tre gånger, på tre olika ställen.. Ack och ve, det var en pina! Dessutom tog det ju en bra stund innan foten blev bedövad.. :(

Men jag är glad över att jag inte kunde se vad som pågick, mamma berättade mycket som jag inte ens visste av att de hade gjort. Åh, jag får rysningar då jag tänker på att de hade "klippt" bort en bit av skinnet, för att de skulle ha det till typ någon bakterieodling? Det gjorde banne mig ont, fastän de bedövat foten.. USCH säger jag bara!! Men de fick gjort det vad de skulle göra, och det var huvudsaken.

Det fanns bara en tanke i mitt huvud, " NU SLIPPER JA HEIM!! " - Tror ni att det var så? Nej, verkligen inte! Då jag just hade lugnat ner mig lite och fått stopp på krokodil-tårarna, så säger mamma att läkarna ville att jag skulle stanna här vid sjukhuset över helgen. Jag kände hur det brände i ögonen, tårarna började sakta rinna ner för mina kinder. Det var ju jag som skulle till IKEA på lördag, med Henrietta och mamma!!

MEEEEEN, det var bara att snällt ta emot teletubbiekläderna och en kanyl på handen, och förflytta sig till barnavdelningen. Här är jag fortfarande. Hur länge, ja det vet jag inte. Åtminstone blir det ingen skola för mig imorgon :( Får antibiotika via dropp 3 gånger om dagen, så det ska väl ordna upp sig.. Eller?


Skriver lite mera imorgon och uppdaterar hur läget är :)

Godnatt!
/Lotta