Kärleken är störst av allt (sista delen)

Michaela är helt upp i varv. Daniel tittar ner på sitt blödande ben. Han blir bara blekare och blekare i ansiktet. Michaela hämtar vatten i en gul kappsäck. Hon tar en vit tröja ur den, och häller vattnet över benet. Sedan lindar hon tröjan runt benet och binder fast den med hjälp av ärmarna.

- Är vi de enda som fortfarande lever? frågar Daniel med en darrande röst.
- Det verkar så, svarar Michaela.

Hon är fem före att börja gråta.

- Lägg huvudet mot mitt bröst, snyftar Daniel.

Att se så många människor döda på en och samma gång, tar fram tårarna. De ligger länge och gråter tillsammans. Plötsligt hörs en bekant röst från ingenstans;

- MEEEELAAAAAAA!!! Kom och ät så länge maten är varm!!

- MAT! Jag är vrålhungrig, utbrister Daniel.

Michaela nickar och håller med.

-Det är en sak jag vill att du ska veta, Mela. Du är det finaste jag någonsin har sett. Utan dig skulle jag inte leva längre. Du betyder så mycket för mig. Jag älskar dig!

Michaela blir rörd till tårar. Hon får inte fram ett enda ord. Istället böjer hon sig fram och ger Daniel en långtradare.



- MEEEELA!! DU LEVER!! ropar Daniel i hennes öra. Du anar inte vad jag drömde!
- Både du och jag lever! svarar Mela med en sömnig röst. Jag drömde att vi störtade med ett...
- Det gjorde jag med! avbröt Daniel.
- Det finns tre saker som jag vill säga nu. För det första är jag vrålhungrig. Vi borde gå och äta. För det andra har vi inte läst till matteprovet vi har imorgon. Men den tredje och sista saken jag har att säga är...

Daniel ger Mela en puss, och fortsätter sedan:

- Jag älskar dig.